Veckans gnällspik:

Vi svenskar är ju uppvuxna med att troget lita på myndigheter, för dom vet vad som är bäst för oss, en trygg hand som visar vart vi ska stå och sitta. Det känns bra att veta att vi alltid blir omhändertagna, vad som än händer, en hjälpande hand i krisen,  någon som bryr sig om och kliver in och tar över ansvaret när man själv inte orkar eller har råd för den delen. Trygga Sverige, inget eget ansvar, inga förpliktelser, bara rättigheter, för det är väl så det låter från generation Z och även Y för den delen. Men det är något som håller på att hända, något som inte känns bra, vårt svenska system känns inte längre hållbart. Det bedrivs en biståndspolitik som aldrig förr, där pengar inte verkar kunna ta slut, samtidigt som vi lever i en värld som sakta ska flätas ihop, gränser ska suddas ut och vi tvingas bli mer integrerade oavsett. Klarar vi verkligen att skydda den svenska välfärden i denna miljö eller är det dags att inse att välfärd inte handlar om hög levnadsstandard för alla, utan det ska endast ge en möjlighet till en bra levnadsstandard. Alla ska ha samma möjligheten, även om man inte har samma förutsättningar. men det måste ligga på individens ansvar och skyldighet att förvalta det humana kapitalet.

Ansvarsfrihet i all ära, men vem eller vilka beslutade att anställda på centrala och viktiga ämbeten inte behöver ta ansvar eller för den delen stå till svars för beslut som går fel, tex. en myndighet där det tydligt visar att beslut sätter välfärden på spel. Jag antar att ersättning för uträttat arbeta erhålls efter ansvarsgraden. Inte för att jag är ute för sätta dit karriärsdrivna och välutbildade människor som är villiga att ta dessa poster (jag skulle aldrig göra det), men då även duktiga människor kan gå fel, kanske mera sällan, så måste man kunna se över alternativen och kanske hitta nya lösningar innan det går allt för snett, för det är väl ändå det national ekonomi handlar om, att alltid utvärdera alternativkostnaden och inte fastna i spår som leder till försämring och dåligt utnyttjande av resurser. Konsekvenstänk verkar också saknas i vissa led, i alla fall där möjligheten att kunna skylla på någon annan finns. Att riksbanken inte tar på sig skulden för ett överbelånat Sverige, utan skyller på finanspolitiken (vilket kanske ger dom lite rätt), samtidigt som politiker skyller på penningpolitiken (så får även politikerna lite rätt). Då blev det ingens fel, ingen som behöver bära ansvaret och då verkar det bara finna det svenska folket kvar, eller de som har satt sig i skuld för ett rikare monetärt liv och glömde att notan någon gång ska betalas. "Shame on You". Men lugn, snart kommer någon och tar hand om dig.

Klar slut.