Vår planet klarar inte mera tillväxt. Den slutsatsen kan man dra när man hör alla alarmerande signaler för ett allt mera ansträngt klimat. Den ena naturkatastrofen avlöser den andra, resten är mest statistik och prognoser på att det snart inte finns någon återvändo för "self destruction". Så varför fortsätter vi att jaga tillväxt och kan konsumtion vara den enda vägen till tillväxt, varför denna konsumtionshets, varför är en inflation på 2% så viktig, samtidigt som vår lånade planet sakta men säkert börjar tröttna på vårt beteende. Troligtvis beror allt detta på att vi på allvar tror att det löser sig med pengar, desto mera vi skapar desto bättre kommer vi hantera klimatet, vad känns tryggare än en penningstinn miljöfond som kommer att ta hand om oss?
Men det finns en liten lösning på det gigantiska problemet vi står inför, och jag älskar att hitta enkla lösningar på extremt komplicerade problem. Inom ekonomins fantastiska värld heter det DEFLATION. Man läsa mycket information om hur skadligt deflation är för ekonomin, och det kan man förstå när det är dom fria marknadskrafterna som styr. För ultra-kapitalismen är tillväxt och inflation den enda vägen till den absoluta utopin, utan tanke på att notan som kommer i form av en naturkatastrof. Deflation är hotet för ultra-kapitalismen, där ord som lagom och nöjd inte existerar. Det bästa argumentet ultra-kapitalismen har mot deflationen är att vi människor skulle avvakta konsumtion i väntan på att önskad produkt eller tjänst blir billigare (Deflation=Värdet på pengar ökar) och detta skulle skapa en inbromsning i ekonomin med lågkonjunktur och arbetslöshet med massor av lidande och elände som följd. Ett lagom skrämmande argument som gör det fritt fram att elda på ekonomierna med gratis pengar som frikostigt skickas in i systemet så fort tillväxttakten inte nås. Men som nu istället har skapat en galopperande inflation, en härdsmälta, som måste dämpas genom att skapa just arbetslöshet och fattigdom och elände, men som till sist ska räddas genom höjda löner och bistånd så att människan har råd att börja konsumera igen, så även inflation skapar elände, men det verkar inte vara samma elände som i en miljö med deflation, om nu en nationalekonom skulle uttala sig. (Alla verkar dom ha läst samma bok).
Att krig och skenande energikostnader skulle vara problemet till dagens påtvingade lågkonjunktur (genom räntehöjningar) är en rökridå för centralbankernas misslyckande. Att detta inte skulle bero på miljarder och åter miljarder av kapital som genom s.k. kvantitativa lättnader har tryckts in i det finansiella systemet och som nu har börjat läcka ut i realekonomin, att det inte skulle ha med saken att göra, verkar konstigt(?). Men alla dessa miljarder måste nu ut ur systemet för att vi ska få jämvikt i ekonomin igen och det mest naturliga blir då att det sker genom en okontrollerad s.k. finanskrasch. Som tyvärr drabbar den lilla människan värst, i alla fall om man kikar historiskt.
Sanningen är nog att deflation är det enda receptet för en sund ekonomi och som tar hänsyn till planeten och även vår hälsa, då vi förhoppningsvis skulle konsumera mindre och ägna mer tid åt det vi redan *har. Det är väl bra att vi väntar med att köpa allt skräp vi suktar efter, ifall det nu skulle bli billigare imorgon, och när vi väl skjuter på inköpet så kanske vi till och med struntar i det helt och hållet. Där emot kommer vi fortsätta att konsumera saker som vi behöver och vi kommer även fortsätta låna kapital för att konsumera det vi verkligen behöver, efter som det ger oss en tillräckligt hög marginal nytta, att vi anser att det är värt det.
Att leva på kredit i en värld med deflations är kostsamt, där lånen inte minskar genom ständig inflation och högre lön för arbete. (Kommer du ihåg 5 öres kolan?) Där emot kommer det bli lönsamt att spara och det finns en liten chans att vi skulle ändra vårt köpbeteende. För vad känns bättre att köpa något man verkligen vill ha efter tids sparande, dubbel lycka helt enkelt, men det förstår inte generation Z som aldrig fått en chans att förstå värdet av pengar, att behöva vänta på något man kan köpa idag (med lånade pengar) Ett arv dom ofrivilligt har fått i knät pga. ett decennium av experimenterande av evig ekonomisk tillväxt och välfärd. En utopi som bara finns i en nationalekonoms modell.
Så varför kan inte riksbanken experimentera med att sätta upp ett nytt ekonomiskt mål, där ekonomi tillåtas att pendla mellan -2% deflation och +2% inflation, så behåller vi den fåniga 2:an som ingen tycks veta var den kommer i från? Och varför inte återanvända 2:an på styrräntan, att den aldrig få gå under 2%, för när pengar blir för billigt så skapar det en osund miljö, både för planeten och människan, det är bättre att värdesätta kapitalet vi redan har. Sist men inte minst, ansvar. Att låta marknaden ta ansvar, att inte bli räddad av storebror som kliver in och tar notan när festen har gått över styr. Det skulle ge mer långsiktig nytta att ge dom pengarna till dom som ofrivilligt drabbas av dessa ständiga finansbubblor som ultra-kapitalismen skapar. Resten sköts av Adam Smith osynliga hand, tror jag.
* förstör inte det du har genom att längta efter det du saknar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar