Priset jag är redo att betala för en bostad är det pris som bostaden är värderad till idag, och där premien till säljaren är resultatet av budgivningen som idag är en regel mer än undantag vid svenska bostadsaffärer. Men det som styr mitt pris i grund och botten är egentligen mina totala levnadskostnader och vad jag anser mig ha råd med, och vad jag har råd med imorgon, alltså behövs det någon form av riskkalkyl som tar med scenarier ifall levnadsförhållandet skulle förändras. Man behöver ett räkna ut ett worst case i riskkalkylen för att kunna ta ett rationellt beslut inför den största affären i mitt liv.
Men från att jag köpte mitt första hus i början av 00-talet så fanns inte denna tanke på kartan, allt handlade om att ta sig in på bostadsmarknaden så fort så möjligt då bostäder blev dyrare för varje månad som gick. Om jag inte slog till nu skulle jag missa bostadsrallyt som var i full gång och jag kanske till och med aldrig skulle ha råd att äga mitt boende. Att ha en riskkalkyl i handen skulle inneburit att jag aldrig skulle fått möjligheten att köpa en egen bostad, då antalet köpare flockades kring objekten med samma tankar och mål som jag själv. Så utan den där riskkalkylen i handen drev vi upp priserna till nivåer som vi nog aldrig kunde föreställa oss betala för ett boende innan vi gav oss in i budgivningen, till säljarens lycka. (Ingen regel utan undantag då det alltid går att göra dåliga affärer oavsett).
Detta är väl det bästa exemplet på hur Sveriges bostads marknad har fungerat de senaste 20 åren men det visade sig bli en väldigt bra affär för mig och vi andra som struntade i riskkalkylen och tog risken/chansen att göra vårt livs affär. Efter 3 år sålde jag min första bostad med god förtjänst för att sedan kasta mig in i nästa budgivning för ett ännu bättre objekt. Nu beväpnad med en större kontantinsats och blodad tand att få göra en bättre bostadsaffär. Och mycket riktigt så blev även detta bra. Att räntan på det 3-mån "rörliga" lånet låg på 4% skrämde inte mig, för vad kunde gå fel när marknaden tog hand om min balansräkning och såg till att höja värdet på min investering utan min inblandning, detta plus att staten bjöd på en 30% avskrivning av räntan, (som användes till att amortera). Skulle det krisa vid det här laget så var marginalen så pass god att en lösning alltid fanns runt hörnet, om jag nu var tvungen att sälja bostaden pga. likvida problem.
Under hela den här perioden 2002-YTD, så var det ganska stormigt, där kriserna överlappade varandra, men där bolånebubblan 2008 borta i vilda västern var den absolut värsta, och skulle komma att skada hela världens ekonomier. Men som även bjöd på en rejäl hävstång för oss som fick behålla våra arbeten. Att räntan innan krisen kom till stan var uppe och toppade 4.5% var inga problem, jag kunde fortfarande sova om nätterna. Och efter att bolånebubblan sprack så halverades räntorna för att rädda ekonomin och jag minns att "vi" helt plötsligt kunde börja amortera stora summor av lånet med bibehållen ekonomi, samtidigt som bostaden fortsatte att öka i värde. Med facit i hand så blev det en fantastisk resa fram till idag. Och inte nog med det, med dagens inflationshot som nu accepteras med rejäla löneökningar (den verkliga inflationen), så kommer den sista skvätten av huslånet att ätas upp av att värdet på det monetära kapitalet minskar de nästkommande åren. Jag kan ha en åsikt kring allt detta, men jag kan absolut inte klaga på statens bostadspolitik som har gjort mig och många andra till miljonärer, utan att lyfta ett finger.
Tyvärr så verkar det alltid skapas ett pyramidspel i en sån här ekonomi, desto senare man kliver in desto högre risk tar man att bli sittandes med svarte Petter, men kanske beror det på att man inte har en utarbetad riskkalkyl i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar