Efter att ha läst en artikel i Dagens Nyheter om hur psykisk ohälsa är starkt kopplat till skulder, så ger det en tragisk bild över dagens samhälle. Myntet har alltid två sidor, den enes bröd, den andres död. Men hos vem ligger ansvaret? Att staten har ett ansvar för sina medborgare, vad innebär det egentligen? Att man först tillåter kreditinstitut att fritt exploatera på sin egna befolkning, för att sedan plocka upp spillrorna av den del som inte kan motstå frestelsen och som tillslut hamnar i skuldträsket. Sen finns dom som ofrivilligt hamnar i ekonomisk trångmål pga. oförutsedda händelser i livet. Men att människan i många fall väljer att stoppa huvudet i sanden (av stolthet?) och med hjälp av snabba krediter skjuta på problemet (naivitet?), slutar ofta inte bra. Men att det ska gå så långt som till en suicid handling är fruktansvärt. Är detta något som riksbanken har i sina prognoser när man räknar på styrräntan, eller regeringen när man planerar för välfärden?
Detta är ett extremt obehagligt samhällsproblem, och man får vara försiktig med vad man säger. Att detta ekonomiska problem inte bara ökar risken för självmord, utan även psykisk ohälsa i allmänhet (som ofta kräver sjukvård och medicinering), ökande kriminalitet (snabba cash) och droganvändning (självmedicinering), som jag gissar är en hög kostnad för samhället, så borde detta ligga högt upp på en politikers prioriteringslista för åtgärd, det räcker inte att bara visa medmänsklighet. Det monetära kapitalet berör oss alla, och måste tas på största allvar. Att bara snacka inflation, tillgång vs efterfrågan och visa snygga diagram över konjunkturprognoser. Varför inte ta med ett diagram över självmordsstatistiken, eller den ökande psykisk ohälsan, eller hur utbredd fattigdomen är i vårt jämlika Sverige, för allt hör ihop. Ge oss statistik över hur en mindre lyckad penning och finanspolitik påverkar delar av samhället negativt, men detta hamnar lätt i skym undan.
Den andra sidan av myntet är individens ansvar och skyldighet mot samhället, sköter man sig inte så får man stå sitt kast, varför ska mina skattepengar gå till någon som inte kan sköta sin ekonomi eller har haft lite otur i livet, sorry for you. Ren och skär kapitalistisk marknadsekonomi där den privata sektorn får ta hand om problemet den skapar, genom frivilliga hjälporganisationer, det funkar väl bra i vilda västern, eller inte. Men varför måste man bry sig så länge man inte själv är drabbad? Om vi får välja så vill nog ingen ha ett sådant samhälle.
För att nämna några förslag på förbättring: Varför inte börja med kreditinstituten för blancolån, att dom blir ansvariga för utgivna krediter, och förlorar sitt investerade kapital när kunden inte kan betala sin skuld, det skulle vara ganska enkel lösning. Den skattefinansierade Kronofogden har inga skyldigheter att erbjuda sina tjänster till kreditbolag som lockar med avbetalningsplaner och snabba krediter. Risken dessa bolag tar för sin affärsmodell får dom betalt genom räntor och avgifter, så borde det fungera i en marknadsekonomi. Och så får det stanna vid en betalningsanmärkning hos låntagaren, som troligtvis inte får några fler lån.
Eller, börja samköra register, där man skyddar konsumenten mot att ta flera lån hos olika långivare. Alla kreditinstitut blir skyldiga att rapportera sina blancolån till skattemyndigheterna, för att kunna dra nytta av kronofogdens tjänster. På så sätt ska kreditbolaget även kunna göra en bättre kreditanalys, samtidigt som samhället snabbare skulle kunna fånga upp de som är på väg in i lånfällan. Detta med en enkel algoritm: inkomster minus utgifter. Att storebror ser dig, är ibland ett ganska bra verktyg när det handlar om liv eller död.
Detta är ett outtömligt ämne på ett komplext växande problem som man bara önskar finna ett bättre slut.
